Digital kompetens är mer än att trycka på knappar – vad ska man egentligen mäta inom äldrearbetet?
Digitaliseringen har snabbt förändrat äldreomsorgen, och anställda förväntas kunna anamma nya system, arbeta i tekniskt krävande situationer och säkerställa kundernas säkerhet även när tekniken fallerar
Enligt forskning ökar digitaliseringen kompetenskraven och förändrar arbetets innehåll avsevärt, vilket är särskilt tydligt inom social- och hälsovårdsbranschen, där arbetets natur redan är komplex och känslomässigt krävande. Trots detta förstås digital kompetens ofta fortfarande i organisationer snävt som en teknisk färdighet att använda system, även om det i verkligheten är en mycket bredare och djupare del av de yrkeskunnigas verksamhet.
När tekniken krånglar avslöjas verklig digital kompetens
När man granskar vardagen inom äldreomsorgen blir det snabbt tydligt att digital kompetens skapas framför allt i vardagliga situationer. Den återspeglas i hur en anställd tolkar och använder information, hur de fungerar när system fungerar långsamt och hur de bibehåller sitt professionella lugn under teknologiskt utmanande förhållanden. Digital kompetens är förmågan att kombinera teknisk förståelse, interaktion, etisk hänsyn och problemlösning så att arbetet går smidigt och kunden får det stöd de behöver. Denna helhetssyn på digital kompetens överensstämmer med tidigare forskning, som har funnit att digital kompetens byggs upp av en helhet av tekniska, kognitiva, interaktionsbaserade och etiska dimensioner.
Den osynliga sidan av digital kompetens: känslor, osäkerhet och yrkespersoners mod
Att förstå digital kompetens kräver kunskap om arbetslivet och att man lyssnar på medarbetarna. När man lyssnar på medarbetarna och observerar deras vardag observeras blir det tydligt vilken typ av kompetens jobbet verkligen kräver. Kunskap om arbetslivet synliggör hur digitala verktyg påverkar arbetsrytmen, interaktionen, beslutsfattandet och yrkesidentiteten. Det hjälper att förstå varför teknisk kompetens ensamt inte räcker och varför känslor, osäkerhet, arbetsbelastning och arbetets etiska dimensioner också måste beaktas vid bedömning av digital kompetens.
Autoetnografi erbjuder ett värdefullt perspektiv på detta. I vardagligt språkbruk betyder det att arbetets vardag granskas så noggrant att det går att beskriva hur digitala situationer känns och hur de påverkar arbetsflödet. Metoden synliggör vad medarbetarna upplever när tekniken inte fungerar, när systemet kräver mer än vad det finns tid för, eller när osäkerheten ökar. Autoetnografi visar hur digital kompetens byggs upp från känslor, kroppsliga reaktioner, identitet och små vardagliga val som är osynliga för en utomstående betraktare. Detta överensstämmer med tidigare forskning, där autoetnografi har visat sig producera djupgående och kontextbunden information om fenomen som är sammanflätade med upplevelser i vardagen.
Vad missar vi när vi bara mäter tekniska färdigheter?
Att mäta digital kompetens är viktigt, men sättet den mäts på spelar stor roll. Om digital kompetens endast bedöms som tekniska färdigheter kommer en stor del av den kompetens som behövs på jobbet att förbli osynlig. Inom äldreomsorgen är digital kompetens förmågan att tolka information, agera etiskt, kommunicera tydligt, lösa problem och upprätthålla professionell funktionsförmåga i situationer där tekniken utmanar ett smidigt arbetsflöde. Bredare mätningar hjälper organisationer att identifiera verkliga kompetensbehov och planera utbildning som stöder arbetsflödet och medarbetarnas välbefinnande.
Digital kompetens är dock inte bara en individuell egenskap, utan byggs upp i samspel med en organisations strukturer, direktiv, tekniska lösningar och ledningspraxis. Om systemen är komplexa, instruktionerna otydliga eller stödet bristande, då räcker det inte med en individs kunskaper. Därför är det också organisationens uppgift att utveckla digital kompetens. Det kräver tydliga strukturer, funktionella system, tillräckliga resurser och en ledning som identifierar digitaliseringens effekter på det dagliga arbetet.
Ytterst är frågan vad vi missar om vi bara tittar på tekniska färdigheter. Inom äldreomsorgen är digitala färdigheter en del av yrkesidentiteten, interaktion, etisk hänsyn och förmågan att agera mitt i osäkerhet. Därför kan digital kompetens inte mätas enbart i termer av tekniska färdigheter, och den kan inte utvecklas utan att lyssna på medarbetarna och förstå vardagliga situationer. När digitala färdigheter ses som en helhet kan man bygga arbetsgemenskaper där tekniken stöder arbetet och inte belastar det, och där medarbetare kan känna att deras färdigheter är värdefulla och tillräckliga.
Artikeln är baserad på Minna Mäkitalo-Raumas magistersuppsats i förvaltningsvetenskap, ”Autoetnografinen näkökulma digitaalisen osaamisen arvioinnin kehittämiseen” [”Ett autoetnografiskt perspektiv på utvecklingen av bedömningen av digital kompetens”].
Minna Mäkitalo-Rauma
serviceområdesdirektör
Tjänster som tillhandahålls i hemmet
Tjänster för äldre och funktionshinderservice